I början av maj publicerade Biblioteksbladet en artikelserie om yrkeskunnigheten bland nyexaminerade bibliotekarier. Det är inte med någon större glädje som jag läser en artikel med rubriken Bibliotekarier saknar social kompetens. Men läsas ska den. Särskilt av någon som tänker utbilda sig till bibliotekarie. För här väcks en ofrånkomlig fråga. Vem har ansvaret för det man måste kunna som bibliotekarie?
Tvärtemot den seglivade bilden av bibliotekarien som inåtvänd är traditionellt biblioteksarbete helt utåtriktat och serviceinriktat. Ett arbete som är beroende av krävande kunskaper i personbemötande. Mjuka kompetenser som dessa kan förstås inte läras ut i avhandlingsform och i salstentor. Däremot finns en mängd olika sätt att införskaffa dessa kompetenser på ett sätt som ser bra ut i CV:t. Tröskeln är låg för de som vill arbeta som volontär eller som lärarvikarie under studietiden. Att kunna bemöta människor är grundläggande inte bara för hela biblioteksyrket, utan för hela vårt levnadssätt.
Vad däremot inte diskuteras är de ‘hårdare’ kompetenskraven som ställs i en digitaliserad arbetsmarknad. “Nyutexaminerade studenter är bra på it” påstår artikeln. Samtidigt skriver en högskolebibliotekarie om bristen på kompetenser som är nödvändiga i sin verksamhet: metadata, e-tjänster och systemadministration. Att kunna hantera Office-paketet och navigera nätet är numera baskunskaper. Samtidigt kommer ingen hävda att programmeringskunskaper i Python är ett krav för att jobba som folkbibliotekarie. Men det tål att upprepas att inte alla bibliotekarier jobbar på sådana bibliotek. En GIS-bibliotekarie behöver kunna sin GIS. Kunskaper i programmering och databashantering är nödvändigt för en systembibliotekarie. En bibliotekarie på Utbildningsradion behöver förmodligen veta mer om Google Analytics, metadata och professionellt skrivande än om böcker. Till skillnad från social skicklighet utvecklas inte specialistkunskaper lika lätt genom knytnävslag i ‘Livets hårda skola’.
Får studenter lära sig de digitala kompetenserna som krävs för att jobba som framtidens bibliotekarier? Tidigare hade jag nöjet av att arbeta med att stärka studenters intressen på arbetsmarknaden. Frånvaron av praktiska kurser med digital och teknisk inriktning på grundutbildningarna blev uppenbar. Det är egentligen bara på masternivå som det finns. När de flesta bibliotekarierna kommer från en humanistisk bakgrund behövs det mer än enstaka kurser för att rusta dem för en arbetsmarknad som ställer stora krav på digitala kompetenser.
Både lärosätena och studenterna har avgörande roller i att skapa förutsättningarna för att jobba inom framtidens arbetsmarknad. Så som biblioteksutbildningarna på Högskolan i Borås håller på att förändras är ett steg i rätt riktning. Deras masterutbildning med inriktning på digitala bibliotek och informationssystem är ett tecken på att utbildningarna håller på att komma i kapp verkligheten. Men ändringar i kursutbudet är bara nödvändigt, inte tillräckligt. Ingen utbildning i världen kommer att kunna ge sina studenter alla de verktyg som behövs.
Vad studenter behöver utöver teoretiska och praktiska kunskaper är inspiration. Insikten att bibliotekskompetensen behövs även utanför biblioteken. Jag har själv varit inbjuden som talare på karriärseminarier på utbildningar. Här träffade jag aldrig en bibliotekarie som arbetar utanför folkbiblioteken och skolbiblioteken. Bibliotekarier jobbar inte bara på bibliotek. Men om utbildningarna inte visar studenterna detta, vem kommer då göra det?
Att vägleda användare och hjälpa dem hitta det de söker efter är, ironiskt nog, vad bibliotekarier gör. Utbildningarna måste visa vilka möjligheter som finns och berätta vad som krävs för att nå dit. Resten kommer att skötas av studenterna.
Bibliospektivt. 